Christine Weisner har arbetat i snart sex år i en ytterförort till Stockholm där det bara finns en ambulans. Om larmet går när hon precis har köpt sin lunch är det bara att lämna maten och åka iväg, för det är alltid den närmaste ambulansen som ska åka på larmet.

— Har jag precis varit på pizzerian får jag slänga pizzan direkt i papperskorgen och köpa ny mat senare på dagen och det betyder dubbla lunchkostnader den dagen. Det här händer var och varannan dag, berättar Christine Weisner.

För några år sedan började Christine dra av sina extra måltidskostnader på skatten, men skattemyndigheten i hennes hemkommun Uppsala sa nej. Hon fick rätt i länsrätten i Uppsala, men skattemyndigheterna överklagade domen och fick rätt. Men Christine Weisner gick alltså vidare till Kammarrätten i Stockholm som slutligen slog fast att hon ska få ersättning för sina merkostnader.

— De menade att mat hör till personliga levnadskostnader som var och en måste betala själv. Men jag måste ju betala dubbla lunchkostnader ungefär 30 gånger om året, så det är inte normalt. Det är en merkostnad, förklarar Christine.

Eftersom hon är tvungen att åka på alla larm som kommer i hennes område kan det ibland bli flera larm i rad och lång väntan på maten. I innerstan finns så mycket personal att några kan äta medan andra åker på larmen, men är man ensam i ett område, som Christine Weisner, kan man få vänta flera timmar på att få äta.

— Det blir dubbelt så dyrt både när man äter ute och när man tar med sig egen mat och måste rusa ifrån mitt i lunchen. Det är kul att myndigheterna äntligen förstått hur det fungerar för mig och mina kolleger i Stockholms ytterförorter. Det finns alldeles för få ambulanser här, konstaterar Christine Weisner.