Vi ska träffas för första gången idag, du och jag.

Vi som så småningom ska bli ett lag.

Undrar om du är nyfiken som jag.

Vem ska man få jobba ihop med många da´r

Nåja första mötet är OK.

Både från dej och mej.

Du kommer från ett krigshärjat land,

och har ej språket riktigt i din hand.

Men tiden går och jag visar vad allting står, och berättar hur rutinerna går.

Och frågar många gånger om du förstår?

Du svarar att allt går bra.

Och fattar snabbt hur allt ska va.

Så går då dag efter dag och vi blir ett lag.

Nu känns det verkligen som det är min jobbarkompis och jag!

Vi börjar prata lite lätt

om vad du upplevt och vad du sett.

Man vill ju inte tränga sej på,

vet ju inte hur du ska reagera då.

Du börjar berätta lite vad som hänt,

Vilka känslor du har känt.

I krigets alla egentligen obeskrivliga fasor.

Där hela ens tillvaro gått i trasor.

Där man trodde att grannen var ens vänner.

Men det visade sej att man inte alls dom känner.

Frågan jag ställer mej.

När ska jag som dej.

Kunna säga att jag förstår.

Tänk det tror jag inte går.