På idrottsplatsen i Tantolunden är det en salig blandning av politiker, artister, läderbögar, försäljare av transvestitkläder, bitält för bisexuella, böcker och skivor, ja till och med ett par spågummor har hittat hit. Det är Pridefestival, i början av augusti, för homo-, bi- och transsexuella.

I ett stånd serveras kall öl i sommarvärmen. Två män sitter mitt emot varandra vid ett bord och håller ömsint varandras händer. De ber att jag ska ta en bild på dem, håller om varandra och ler glatt in i kameran.

Lite längre bort har Kommunal och homosexuella socialdemokrater samlats i ett tält med gardiner i lila mönster och vita stjärnor, en regnbågsfärgad flagga finns på plats och ett bord är fyllt med broschyrer.

Robert Skoglund hejar glatt på Mona Sahlin som satt sig ner att vila några minuter utanför tältet. Robert Skoglund hoppas att han och hans make Fredrik så småningom kan adoptera ett barn, men han är besviken på att deras giftermål fortfarande kallas partnerskap.

— De heterosexuella ska inte ha patent på ordet ”giftermål” säger han och får medhåll av statsrådet Mona Sahlin, som tänker kämpa för att ändra på den saken.

Hon har nyss deltagit i en debatt om hur det är att vara öppet homo på jobbet och säger att facket har långt att gå i kampen för de homosexuellas rättigheter.

— Det är fortfarande många ord och lite handling. Det är bra att ett och annat fackförbund ändå kommit i gång som Hotell & Restaurang och i viss mån Kommunal, säger hon.

Robert Skoglund är ordförande i Kommunals fackklubb i Hornsbergsgaraget i Stockholm. Att han är homosexuell skapar inga problem, trots att miljön i garaget kan bjuda på ganska hård jargong och machostil.

— Bögskämten slutade när folk fick reda på att jag var bög. Och det fina är att andra som är homosexuella har mig att vända sig till, säger han.

Han deltar i Pridefestivalen, inte minst för att visa att Kommunal finns och arbetar på de utsattas sida.

Nu blir vi plötsligt serverade alkoholfri dryck, Mai Tai, från en plasmapåse av Annica Eriksson, Alexandra Nalin och Jesper Sevefjord. De är klädda i vita lackkläder och tjejerna har nätstrumpor.

— Facket får inte framstå som någon stelbent och grå organisation, tycker Annica Eriksson, som är fackligt-politiskt ansvarig i Kommunal Stockholm.

På frågan om hon är lesbisk svarar hon nej och ler. Det är inte första gången hon fått den frågan:

— Bara för att jag har ett engagemang för de utsatta behöver jag inte vara flata. Precis som jämställdheten inte bara är en kvinnofråga.

Hon har haft arbetskamrater som tyckt att det är jätteäckligt med homosexuella. Hon vill ha bort fördomarna och hoppas nu mycket på ett nätverk bland fackligt förtroendevalda. Nätverket ska vara ett stöd för homo- och bisexuella och ett stöd för dem inom facket som behöver mer kunskaper.

Georg Svéd från HomO, ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, dyker upp vid tältet. Han ger Kommunal Stockholm beröm som har utbildat förtroendevalda i homokompetens.

— Den stora utmaningen för fackföreningarna är att visa att det är deras uppgift att kämpa för de homosexuella. Är det några som vet hur man till exempel hanterar felaktiga uppsägningar är det fackföreningarna.

Han berättar om en homosexuell man, som trakasserades därför han råkade berätta för chefen att han levde i ett homosexuellt förhållande. Det slutade med att arbetsgivaren fick betala drygt tre årslöner till honom, efter att facket gripit in.

— Pridefestivalen är bra för vi ser hur många vi är, hur olika och samtidigt lika fast vi finns inom de mest skilda yrken, säger han.

Att allt fler politiska organisationer finns på festområdet ser han delvis som en flirt inför valet men främst konsumentupplysning.

— Vi har rätt att veta var politikerna står, poängterar han.

Precis mitt emot viftar två folkpartister med flygblad och jag får veta att de har 20 gaykandidater och säger ja till att inseminera kvinnor så att de kan få barn, även om de är lesbiska.