Avdelning 51 på Sundsvalls sjukhus är en avdelning för särskilt vårdkrävande med åtta vårdplatser. Här tas personer med stor aggressivitet och impulsivitet in. Sådana som kan vara mycket påfrestande för omgivningen. Arbetet kräver hög personaltäthet. Avdelningen har 16 vårdare, behandlingsassistenter, plus en läkare och kurator.

För den oinvigde låter det kanske självklart att man ska uppträda medmänskligt. Men det är lätt att lägga sig till med inte alltid så positiva attityder i arbetet med människor.

Mötet med okända psykotiska och våldsamma patienter kan skapa rädsla, trots utbildning och professionalism.

— Att bli hämtad av polis och förd till en låst psykiatriavdelning på ett vårdintyg, uppfattas av de flesta som en kränkning. Det är så klart en mycket obehaglig situation, säger Anna-Lena Wilhemsson, vårdare på kliniken.

— Det kan skapa våld. Och om inte vi förbereder oss på rätt sätt kan det uppstå mycket besvärliga och farliga situationer.

Det var Anna-Lena som tillsammans med kollegan Jan Häggman insåg behovet av vidareutbildning. Efter att avdelningen 1999 gjorde en omorganisering så ändrades rutinerna. Samtliga avdelningar fick nu direktintagning. Det ökade risken för våldsamheter. Då hörde Anna-Lena och Jan sig för om vidareutbildning.

När de sökte fann de dock bara kurser i fysiskt självförsvar. Att möta våld med våld. Det var ingen hållbar utveckling. De ville i stället minska på fysiska kontakter som bara gjorde det tungt att gå till jobbet. De sökte en annan väg och tog själva kontakt med en psykolog och överläkare och tillsammans med dem skräddarsyddes utbildningen.

Syftet var att öka personalens kompetens i att bemöta människor som har ett så kallat ”utåtagerande beteende” så att hot och våldssituationer minimerades.

Vad de nu fick lära sig av inbjudna läkakare och psykologer var bland annat att de vårdar människor och inte diagnoser.

— Vi tänkte om och bestämde oss för att om de människor som tas in hit varit våldsamma, så är det historia. Det har inte hänt här, säger Jan Häggman. Våldsamhet har alltid en orsak, oftast rädsla och då i en speciell situation.

— Om vi tidigare skickade ut den största och starkaste mannen för att ta emot patienten, brukar vi försöka göra tvärtom. Vi låter i stället en mjuk kvinna möta vid dörren, det brukar få dem att ”tagga ner”.

— Vi har fått lära oss att det är mycket viktigt att känna trygghet i personalgruppen. Att vi kan lita på varandra, säger Anna-Lena Wilhelmsson.

— Ett annat exempel på bättre och humanare bemötande är att inte stå i dörren till ett patientrum och fråga vad de vill om de kallat på oss. Numera går vi in i rummet och fram till patienten och möter dem som människor.

Satsningen på ett medmänskligt beteende i arbetet har väckt mycket uppmärksamhet runt om Sundsvall och Jan och Anna-Lena har ombetts komma och berätta.

Vidareutbildningen har finansierats med hjälp av EU-projektpengar.