Yttrandefrihet glöms när kommuner privatiserar
Endast åtta procent av landets kommuner kräver av privata entreprenörer att de garanterar sin personal yttrandefrihet och meddelarfrihet.
Det visar en enkät till kommunerna som Kommunalarbetaren har gjort.
Det är synd att inte fler inser att man måste tillämpa maximal öppenhet. Det är bra för alla parter, säger Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu (s) som också är kommunstyrelsens ordförande i Malmö.
Just Malmö tillhör de kommuner som svarar ja på frågan om personal i privat verksamhet har yttrande- och meddelarfrihet. Malmö har också en policy om detta vid upphandlingar.
Kommunalt anställda har automatiskt yttrandefrihet och meddelarfrihet enligt grundlagen. Detta innebär bland annat:
• att man har rätt att yttra sig och till exempel rikta kritik mot chefer utan att riskera repressalier.
• att man kan tala med journalister och massmedier om den verksamhet man jobbar med utan risk för repressalier.
• att arbetsgivaren inte har rätt att forska efter vem som anonymt spridit information om verksamheten.
Så fort en verksamhet går över i entreprenad är det upp till kommunens och företagens goda vilja om de anställda ska ha kvar rättigheterna.
• 242 av landets 289 kommuner har svarat på Kommunalarbetarens enkät.
• I 63 kommuner, drygt 26 procent, är frågorna inte aktuella. De har ingen kommunal drift utlagd på entreprenad.
• 21 kommuner svarar ja på frågan om de kräver samma yttrande- och meddelarfrihet för personalen av privata entreprenörer.
• Av dessa 21 har minst fem kommuner någon form av policy där det skrivs i avtalen med entreprenörerna att personalen bör ha dessa rättigheter.
En av de kommuner som har en sådan policy är Sigtuna, norr om Stockholm.
Det gäller till exempel de städare som sedan ett år är privat anställda i företaget Städab. Vi träffar kommunalaren Eva Wikström och två av hennes kolleger under ett avbrott i städningen i Sigtunas kommunhus. De har inte reflekterat över att de har kvar sin yttrande- och meddelarfrihet.
— Vi tycker att det rullar på som förr, säger Eva Wikström.
De har tagit för givet att de har samma rättigheter som förut, vilket de i viss mån har eftersom företaget skrivit under ett avtal med kommunen. I avtalet står det att ”personalen i likhet med offentliganställd personal bör ha rätten att uttala sig i enlighet med den meddelarfrihet som gäller i Tryckfrihetsförordningen samt Sekretesslagen”.
Men frågan är hur verkningsfull en sådan här avtalsskrivning är om frågan skulle ställas på sin spets. Vi frågar Christer Jansson, upphandlingschef i Sigtuna.
— Vi vill ju att det ska vara samma öppenhet i den privata världen. Men att säga upp ett avtal för att man inte lever upp till klausulen om meddelarfrihet kan däremot vara svårare.
Lagen om offentlig upphandling, LOU, medger inte att man säger nej till en anbudsgivare som inte vill gå med på meddelarfrihet. Däremot har kommunen frihet att tacka nej ändå, enligt Christer Jansson.
— Man försöker hitta andra grunder då i stället, där du har lagstöd för det. Totalbilden av företaget är jätteviktig.
Eva Wikström och hennes två kollegor vet inte om de verkligen skulle använda sina rättigheter enligt avtalet. Först och främst skulle de ta upp problem med företaget, förklarar de. Men låt säga att de får veta att det rengöringsmedel de använder är starkt cancerframkallande. Skulle de då kritisera det och berätta om det för till exempel journalister?
— Det måste nog uppstå en sådan situation först innan man kan säga hur man skulle reagera. Men visst är det viktigt att man kan säga sin mening, påpekar Jaime Diaz.
En del ansvariga tjänstemän i kommunerna har missuppfattat frågorna. Några svarar ”ja självklart följer vi gällande lagstiftning”. Dessa svar har Kommunalarbetaren ändrat till nej-svar ,eftersom det inte finns någon lagstiftning som ger privatanställda den yttrandefrihet som kommunalt anställda har genom offentlighetsprincipen. Vi har dock inte haft möjlighet att kontrollera alla svar och därför kan det ha smugit sig in en del som missförstått frågan även i de ja-svar som återstår.
I vissa fall har vi kontrollerat med företagen hur det förhåller sig. Gnesta har exempelvis svarat att de privat anställda har meddelarfrihet. Simhallen är utlagd på entreprenad i kommunen.
Så här säger Lars-Erik Heintz, VD:n för Friskvårdsbolaget, som driver simhallen:
— Jag har i och för sig inget emot det men något sådant var aldrig på tal när vi skrev avtalet med kommunen.
Hela 46 kommuner svarar dessutom ”vet ej” på frågan om personalen har kvar sin yttrande- och meddelarfrihet.
Många av de upphandlingsansvariga i kommunerna som vi talat med säger att de tidigare inte tänkt på den här frågan, men att det kan bli aktuellt vid kommande upphandlingar.
Många och långa utredningar har föreslagit olika lösningar för att säkerställa yttrandefriheten för privatanställda i välfärdssektorn. Men frågan tycks vara ovanligt svårlöst. Regeringens nuvarande besked är att ”vi jobbar med frågan men återkommer tidigast någon gång efter valet”.
— Vi måste nog titta på lagen om företagshemligheter också, se till att den lagstiftningen lyfts in i det här arbetet, säger demokratiminister Britta Lejon.
En av Sveriges främsta experter på offentlighet och sekretess, juristen Lennart Lillieroth, menar att en avtalsreglerad yttrandefrihet aldrig kan ersätta den grundlagsfästa yttrandefrihet som offentliganställda i Sverige har.
— Man kan avtala om vad som helst. Problemet är att om någon vill ifrågasätta avtalet så handlar det inte om offentlig rätt, det handlar inte om offentlighetsprincipen i sig. Det handlar inte om att kunna överklaga, eller JO-anmäla. Det handlar i stället om att dividera om ett civilrättsligt avtal, säger han.
Britta Lejon är inne på samma linje. Fast hon är inte främmande för en blandning av lag och avtal.
— Det är tydligare med lagstiftning. Avtal kan innehålla oklarheter, det kan bli olika tolkningar. Men har man en lagstiftning i grunden och avtal där ovanpå så är det en ganska bra kombination. Det har vi sett på flera områden på arbetsmarknaden.