En ettårig flicka blir stående i dörren när hon får syn på fotografen och mig. Barnskötaren Annika Forsström peppar henne:

— Jag berättade ju att de skulle komma hit från tidningen. Nej, jag tänker inte bära dig, du har två starka ben att gå på. Kom nu. Annika vänder sig till mig och berättar att normalt tar man upp blyga flickor i famnen, tröstar och beskyddar. Blyga pojkar däremot får höra ”äsch, det är väl inte så farligt, kom igen nu”.

Redan när läroplanen för förskolan kom 1998 började Annika Forsström och förskolläraren Margareta Leandersson fundera på hur de kunde arbeta för jämställdhet. Läroplanen säger nämligen tydligt att förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller.

Det viktigaste för Annika och Margareta har varit att lära sig att inte bemöta barnen olika beroende på om de är flickor eller pojkar.

Några vanliga exempel på ojämlikt bemötande:

• Pojkar får beröm för personliga egenskaper: ”Vad du är stark!” Flickor får beröm för kläder: ”Vilken fin tröja du har!”

• Pojkar får mer hjälp med att klä på sig. Flickor får klara sig själva och uppmuntras att hjälpa andra.

• Pojkar tilltalas med korta kommandon.

• Flickor samtalar man med.

Numera uppmuntrar Annika och Margareta pojkarna att hjälpa de yngre barnen. De ger flickorna beröm för att de är starka. De samtalar mer med pojkarna och ger flickorna mer hjälp.

De är också noga med att ge alla barn möjlighet att prova olika aktiviteter. De nöjer sig inte med att säga ”de får göra vad de vill, men det är ju bara killarna som vill snickra”. För det kanske är så att flickorna inte vågar sig in i snickarrummet när pojkarna är där. Och hur ska man veta vad man tycker är roligt om man aldrig har provat? Annika och Margareta antecknar vad barnen gör, och ser aktivt till att alla provar allt. Det handlar inte om att flickorna bara ska snickra och pojkarna bara sy.

Därför var det litegrann ett undantag den där gången när bara flickorna fick köra traktor. Det var för att några pojkar gick omkring och sa ”tjejer kan inte köra traktor”. Då tog Margareta traktorn till jobbet en dag, tog flickorna i knät och lät dem prova att svänga och växla. De var jättestolta efteråt.

Pojkarna fick också en chans att känna sig stolta, när de fick laga lunch till hela avdelningen.

Det var en föreläsning i Östersund våren 1999 som inspirerade Annika och Margareta att börja arbeta aktivt för jämställdhet. Personal från Gävleförskolan Björntomten var där och berättade om sitt arbete. Annika och Margareta sökte och fick pengar till arbetet, inom det jämtländska projektet Vidgade Vyer. Pengarna gick till utbildning, vikarier under utbildningstiden och några timmars extra planeringstid varje vecka.

Då trodde de inte att arbetet skulle bli så betungande. De trodde nämligen att de redan arbetade jämställt och behandlade flickor och pojkar lika. Men sen fick de bevis på att det inte var så:

De satte upp en videokamera och filmade i hallen när alla barn skulle klä på sig och gå ut. På filmen kunde de sen se hur de hjälpte en ganska stor pojke på med alla kläder, medan en mycket liten flicka förgäves fick ropa på hjälp. Till slut ingrep en stor flicka och hjälpte den lilla flickan.

För att lösa problemet började de dela gruppen och låta pojkarna klä sig för sig och flickorna för sig. Flickorna fick mer hjälp när pojkarna inte var där och ”la beslag på” personalens uppmärksamhet. Pojkarna uppmuntrades att försöka klä på sig själva, och fick språklig träning eftersom flickorna inte var där och ”la beslag på” all samtalstid.

I början var det många pojkar som blev arga och stökiga. Det är begripligt, tycker Annika. De var vana vid att få mycket hjälp, och nu skulle de klara mer själva. De var vana att få ta för sig, nu började flickorna också ta för sig.
Men pojkarnas ilska gick över på några veckor. Och nu är det mycket lugnare i gruppen.

Flickorna har blivit modigare. Pojkarna har utvecklat sitt språk. Och flickor och pojkar leker mer tillsammans. Förut lekte flickorna för sig och pojkarna för sig.

Också mellan Annika och Margareta har stämningen blivit bättre. Båda säger att det kunde vara mycket tjafs om småsaker förut. Nu har de fått en gemensam inställning och gemensamma mål. Allt har de gjort på lika villkor, de har fått samma utbildning och gjort samma insatser, fast de är barnskötare och förskollärare.

Nu bråkar de aldrig med varandra, intygar båda. Det är inte så ofta de delar upp gruppen i pojkar och flickor. På gymnastiken gör de det, för annars får flickorna sällan bollen. Redan i förskoleåldern har många pojkar hunnit träna bollekar mer än flickorna.

I början fanns det några negativa röster bland föräldrarna. ”Ska ni göra om mitt barn”? undrade någon. Och så var det en period mycket vikarier, och det upplevdes som stökigt. Men idag hör de bara positiva kommentarer. Föräldrarna uppskattar sina modiga flickor, och pojkarna har blivit mer hjälpsamma också hemma.

Arbetet ska fortsätta. Nästa steg är att sätta upp en videokamera vid matbordet för att se vad som händer vid måltiderna. Fast de redan tycker att de har ändrat sitt beteende så mycket, så är de övertygade om att de kommer att se en massa saker som de gör omedvetet.

— Jag tror att vi kommer att se en massa områden där vi kan göra förbättringar, säger Annika.

Hon oroar sig lite för vad som kommer att hända med flickorna när de kommer i skolan.

— De starka tjejerna kanske är starka ett tag, sen kanske de ändrar sig, funderar hon.

Hon vill gärna att skolan börjar arbeta på liknande sätt, men har inte fått något svar när hon har skickat papper dit.

Varför är det då så viktigt att förändra de traditionella könsmönstren? frågar jag Annika.

Därför att de gamla mönstren inte förbereder barnen på de krav som ställs redan idag, och kommer att ställas än mer i framtiden, förklarar hon. Pappor ska vara pappalediga och kvinnorna ska in i politiken.

Och så nämner hon en annan orsak: Bemöter man barnen på ett traditionellt och ojämlikt sätt så tar man faktiskt något ifrån barnen. Men tar ifrån dem möjligheten att utveckla hela sin personlighet. Och bara det är skäl nog för Annika Forsström.