Sex undersköterskor och fem sjuksköterskor gör korta inhopp både på lasarettet och hos traktens gamla. För i höstas samlade Nyköpings och Oxelösunds kommuner och landstinget i Sörmland gemensam personal för tvära kast. Projektet kallas Treklövern.

I vårdcentralens lilla labsal står två provtagningsstolar och väntar på patienter. Mellan dem vajar en gardin, randig i blått och grönt. Just de nyanserna ser färglösa ut i en vit omgivning som den här.

Ulrika Nyberg trivs. Här får hon användning för det mesta hon lärde sig under utbildningen. Prover av alla möjliga slag tas, och analyseras. Det går snabbt att få in snitsen på det man glömt, bara man får göra det.

En patient räcker över ett litet paket av toapapper — ett urinprov — till Ulrika. Här är mötena med människor korta.

Ansikten flimrar förbi när dessa elva sköterskor byter arbetsplats nästan varje dag. Samtidigt får de en ny sorts överblick. Det händer titt som tätt att de stöter på gamla bekanta:

— Jag tog hand om en gammal man på ortopeden. Sedan träffade jag honom på rehab, och på hemmet! Då är det nästan vi som vet mest om patienterna, som ser hur det går för dem, funderar Ulrika.

–Och jag gör ju inte allt på precis samma sätt som de som jobbar där varje dag. Det behöver inte gå på rutin för mig, och det märker nog patienterna.

Just nu rullar det på i maklig takt. Väntrummet är litet. Fyra stolar är allt som får plats. Än räcker de, för läkarna har precis börjat ta emot patienter. Det är tyst och stilla, och kollegorna, de som alltid jobbar här, passar på att berätta hur glada de är över ”sin Ulrika”. Det är tur att mottagandet varit så vänligt överallt, när man bara träffar sina verkliga jobbarkompisar någon kvart i veckan. Det är så lätt att man tappar den där naturliga kontakten.

Treklöverns undersköterskor är inskolade på många platser var. De har valt själva, men spridningen ska vara så stor som möjligt. Någon känner sig kanske inte mogen för landstingsjobb. Andra vill helst slippa de riktigt svåra avdelningarna. Det brukar gå att jämka. Ändå kan det bli lite för mycket ibland:

–En dag hamnade jag på en vårdcentral där jag inte varit förr. Visst kan jag sticka folk i armarna, men datorer och allt runt om gjorde mig snurrig, säger Lena Pettersson.

Då är det skönt att inte behöva stanna länge. Och det har flera fördelar:

–Vi slipper ju tjafset ute på avdelningarna. Vi kommer dit och gör det vi ska göra. Jag jobbar mer nu än tidigare, ändå är jag mindre trött.
Annars gillar Lena kontakten med människor, och trivs bra på Mariebergsgården. Så här mitt på förmiddagen, mellan morgonstressen och lunch, är det alltid lugnt. Men just idag, när all ordinarie personal är borta, är det mer än lovligt avslaget, tycker hon. Allt har jobbats undan, av hygglighet mot vikarierna.

I dagrummet sitter några damer, tysta, runt borden med spetsdukar och praktiska blommor i tyg. En farbror ringer i klockan från sitt rum. Solen står rakt utanför fönstret, men han är arg. Det spelar ingen roll att Lena är ny och inte kan svara. Hon sätter sig bredvid honom på sängen. Det handlar om mediciner. Han har ont. Lena lovar att höra efter vad som gäller. Hon vinklar persiennerna så att solen når ända bort till honom, när han fortsätter sin rakning.

Lagom till lunch knackar Annelie Johansson, också från Treklövern, på allas dörrar. Ut ur rummen kommer de, som i en rullatorparad. Där kommer hon som prompt ville ha sitt långa hår flätat. Annelie har själv alltid varit kortklippt. Men till slut fick hon till en fläta. Det röda bandet sitter som det ska, och nu är de bekanta med varandra.

Framför TVn sitter ett par damer kvar, trots att den långa såpoperan rullat över i reklam. Det tycks inte finnas någon större iver för dagens rätt: kalops med rödbetor, hallonkräm för den som vill. Samma sak gäller fem våningar ner, Annelie och Lena är nästan ensamma i personalmatsalen.

Treklövern har sin bas i en gul gammal villa, längst ner på gatan i idylliska gamla Nyköping. Det är en ljus dag och om möjligt ännu ljusare i köket, så här tidigt på eftermiddagen. Där sluter undersköterskorna upp, en efter en. Det är dags för möte. Altandörren står på glänt. Några står ute i solen och tar luft. Radion skvalar ut musik också till dem. Fler koppar lassas fram på bordet, medan kaffedoften breder ut sig.

Här i villan turas de också om att ta emot bokningarna, som ska vara högst en vecka i taget, beställda minst en dag i förväg. Ofta kommer nya uppdrag med kort varsel, sällan vet man vad man ska göra nästa vecka. Men det gör inget, tycker Daniel Palmedal, så länge man har sin heltidstjänst, och vet att man har pengar på fickan.

Just nu är Treklövern så fullbokad att de måste avsäga sig en del beställningar. Det är skönt, för då slipper man känna sig onyttig och överflödig. När de inte har något för sig åker de ibland ut till ställen de inte känner så bra, för att höra om de behöver hjälp.

I år är målet att de ska vara bokade hälften av tiden. Resten ägnas åt att arbeta med projeket. Om de lyckas bli populära får Treklövern fortsätta också efter februari nästa år. Annars är de lovade fast jobb hos någon av de tre arbetsgivarna.

De som sökte till projektet hoppade på ett helt oprövat kort. För Ulrika var det roligt att en halv dag i månaden är avsatt för kompetensutveckling. Här får man välja väldigt fritt; allt från kurser i taktil massage för dementa, till träning i marknadsföring.

Variationen i jobbet lockade dem allihop. Och Daniel ville känna sig kreativ, vara med och bygga upp en verksamhet. Det har han inte fått tidigare inom vården.

Fortfarande vet ingen egentligen hur det här projektet ska sluta. Men en sak är Treklöverns undersköterskor överens om: alla borde få byta jobb ibland. För, som Lena säger:

–Man lär känna sig själv. Förr var man trygg på sin arbetsplats. Nu får man se hur man själv reagerar på olika ställen, hur man blir bemött, och om man blir accepterad.