Rubrikerna i Expressens reportage från senaste finalen i ”sanktan”, dvs S:t Erikscupen i innebandy är lika känslofyllda som de unga spelarna — för att inte tala om alla oss dunderladdade föräldrar.

Vi som hejade på läktarna i Botkyrkahallen denna strålande söndag i april var lite gråbleka i ansiktet under lagsminket och en smula strama runt munnen, i alla fall fram till stunden när rökmaskinen dragit i gång, spelarna sprungit ut på plan och domaren blåst i pipan första gången. Då bara måste man ropa och ropa högt! Höögaliiid!

Skulle ens telningar greja bucklan, skulle nerverna stå pall? Det är märkligt vad som händer i kroppen på vuxna, vanligtvis rätt balanserade personer inför en match. Det är ju ändå bara på skoj. Att inte vinna jämt hör till livet och är nyttigt. Vi vet, vi vet.

Men plötsligt finns inget viktigare än den där lilla vita bollens rörelser mellan backar, forwards, centrar och målisar. Och två gånger 20 minuter känns oändligt långa. Och när det till slut är klart och våra tjejer får sina guldmedaljer och höjer pokalen i luften — ja, den glädje som fyller kroppen då är renare än mycket annat.

Förståelsen för detta märkliga fenomen är liten utanför kretsen. Men vi på läktaren har ropat tillsammans i med- och motgång för våra tjejer i fem år nu. Och det skapar en alldeles speciell gemenskap som jag inte vill vara utan.