Efter tre snabba mål av det ena laget begär motståndarnas tränare timeout. Förvånade åskådare hör honom skälla ut tjejerna efter noter. Argt och högljutt. De är inte vatten värda.
Utskällningen har inte önskad effekt. Flickorna går i baklås och matchen slutar med tvåsiffrig seger för de andra.
Att bygga ett vinnande lag är en svår konst, både i idrotten och i arbetslivet. Det var laggemenskapen som EM-killarna i handboll ansåg som avgörande för segern. Och även våra hockeytjejer framhåller att den starka gemenskapen gav OS-bronsmedaljen. Att de gör allt för varandra och aldrig ger upp.
Bakom ett lag finns alltid en coach. Ledarskap går ut på att få gruppen att fungera för att prestera vinnande resultat.
”Svennis”, den engelske förbundskaptenen har ett recept för framgång som numera kopieras friskt i engelska näringslivet (i alla fall tills fotbolls-VM är över…). Denna Erikssonmodell låter som fackets drömscenario:
Inkludera medarbetarna i besluten. Behåll lugnet. Lita på medarbetarna, ge dem ansvar och ständig kompetensutveckling. Skapa delaktighet genom att involvera alla i de uppsatta målen. Spela på gruppen, inte individen. Respektera medarbetarna och ge dem regelbunden uppskattning. Gör klart vad du väntar dig i varje läge. Kritisera aldrig medarbetarna öppet. Satsa på långsiktiga relationer.
Erikssonmodellen är skillnaden mellan ledare och boss, mellan auktoritär och auktoritet. Den kan köpas för pengar, men måste byggas med förtroende. Inte med förnedring.
