Man får helt enkelt tvinga sig. Så är det när man står inför svåra val. Men nu börjar det dra ihop sig. Snart måste jag bestämma hur jag ska rösta vid en EMU-omröstning. Och det är första gången som jag i en stor politisk fråga inte vet vad jag tycker.

Det tokigaste av alla argument för att gå med i EMU är att det blir enklare när man slipper växla pengar vid utlandssemestern. Det är egentligen inte ens ett argument utan ett svepskäl för att slippa bry sig om det väsentliga.

För att kunna bestämma hur jag ska rösta måste jag bestämma mig för i vems intresse jag ska ta ställning. Mitt eget? Landets? Europas? Eller något annat?

Om jag tar ställning enbart i mitt eget intresse är nog valet enkelt. Som medelålders man med hög inkomst och det mesta i livet på det torra har jag nog mer att vinna på att Sverige går med i EMU än står utanför. Men om jag tar mig själv för trettio år sedan, målare med stor risk för att bli arbetslös, små barn och en hustru som var trappstäderska och tidningsbud blir EMU-valet mycket svårare.

Nu tänker jag inte ta ställning i mitt eget intresse utan i stället försöka förstå vad som är klokast för dem som är mest sårbara vid arbetslöshet och för dem som är mest beroende av en stark skattefinansierad välfärd. För det som händer om Sverige går med i EMU är att vi inte kommer att bestämma vår egen ränta och vi kan få svårare att ta ut höga skatter till en gemensam välfärd.

Jag är kroniskt misstänksam mot dem som säger sig tala för ett allmänintresse trots att egenintresset säger något annat. Och så är det i EMU-frågan. De som enklast och mest oproblematiskt tar ställning för EMU är de som ser ut att ha minst risk att bli arbetslösa och som inte behöver gemensam välfärd med höga skatter. Medan kortutbildade, norrlänningar och arbetare är mer tveksamma vilket kan tolkas som att de inte förstått.

Jag tror det är precis tvärt om, att det är just de som har förstått vad som är bra för dem själva. Därför är det viktigt att det är deras situation och deras framtid som blir förebild när arbetarrörelsen börjar kampanja inför folkomröstningen.

Då måste de som är för ett svenskt medlemskap övertygande visa oss tveksamma att riskerna för att vi tvingas försämra den gemensamma välfärden vid ett EMU-inträde är grundlösa. Likaså risken för ökande arbetslöshet alternativt försämrade anställningsvillkor. Koncentrera kampanjen på detta och inte på att försöka visa vad som händer om vi inte går med. Övertyga oss om att ett svenskt EMU-medlemskap inte är en gigantisk oåterkallerlig chansning.

Hans Karlsson brinner för jämlikhet och har arbetat fackligt i 30 år. I grunden är han målare och är i dag ordförande i Arbetstidsutredningen.

Kommunalarbetaren nr 3/2002