Egentligen borde jag inte bli förvånad. Uppfinningsrikedomen när det gäller att hitta motiv för denna nya samhällssubventionerade verksamhet tycks inte ha några gränser. Ett tag var det folkhälsan som skulle räddas med hjälp av hushållsnära tjänsteandar. Under en period skulle vi lösa arbetslösheten.

Och ingen har väl missat jämställdhetsargumentet. Om det bara fanns tjänstefolk som kunde jaga bort dammråttor, hämta barn och laga mat så skulle vi minsann få se på andra bullar i näringslivet. För det vet ju alla hur svårt det är för kvinnor (men inte för män) att förena barn och karriär. Finge de, kvinnorna alltså, bara lite hushållshjälp så skulle de avancera till vd-stolarna på ett litet kick.

Håhåjaja.

När jag själv snubblat in i lägenheten över ett berg av leriga tonårsskor, fajtats med dammelefanter och känt fingrarna vitna av matkassarnas tyngd har också jag längtat efter Någon Annan. En hushållsnära — eller bonära som HSB så käckt försökt döpa pigan till — människa som för en liten peng röjde i skiten och gav oss vuxna tid att andas.

Notera att det handlar om liten peng. Någon stor har jag inte att erbjuda. Det har ingen annan heller. De försök som gjorts visar att smärtgränsen för timtaxan ligger i nivå med en biobiljett. I dagsläget runt 75 kronor i timmen alltså.

Egendomligt nog tycks viljan att betala inte ha något samband med förmågan att göra det. Det finns ingenting som hindrar den som har råd att köpa sig vilken vit städtjänst som helst och betala priset. Men det tycks inte ens falla överbetalda direktörer in.

Det har varit ganska tyst i den här debatten ett tag. Men tro mej, under ytan pågår lobbyingen. Kopplingen lågt barnafödande — brist på hemtjänst gjordes nyligen av skattebetalarnas förening.

Nu vill också HSB subventionera hushållstjänsterna. Här är argumentationen inte jämställdhet utan ”utvecklingen” som, närmast ödesbundet låter det som, sägs gå mot en allt bredare acceptans för svartstädning och en därmed åtföljande urholkning av skattemoralen. Att ta bort eller minska skatten blir då enda sättet att förmå folk att betala skatt över huvud taget. I första skedet föreslår man därför subventionerad hemtjänst för pensionärer över 75.

Själv tror jag att en mycket stor majoritet är beredda att — via skattsedeln — betala för att äldre ska få den avlastning i vardagen som de behöver. Vad jag inte förstår är varför vi ska införa ett helt nytt system för detta. Hemtjänsten finns ju redan. Hur vore det att utveckla — eller snarare återställa — den?

Vad gäller folkhälsan, barnafödandet och jämställdheten krävs helt andra, betydligt beskare, mediciner.

Anne Jalakas är journalist och bor i Lund. Brist på jämställdhet får henne att gå i taket.

Kommunalarbetaren nr 2 2002