Brukar du och din man i lugn och ro kunna samtala om sådant ni tycker totalt olika om? Kan ni samsas även om svåra saker som barnuppfostran, hushållsarbete och ekonomi? Grattis. Då kan du sluta läsa här.

Alla ni andra får gärna följa med oss normalt småbråkiga på kyrkans parutbildning. Man behöver inte vara religiös, kursen passar alla som vill satsa lite extra på relationen.

— Vi jobbar förebyggande så kurserna är till för alla par som vill försöka undvika att hamna i kris. För par i kris som funderar på skilsmässa passar familjerådgivning bättre, säger prästen Åke Nordström, som är projektledare för kurserna.

Ni känner säkert igen scenariot: man anklagar varandra för att vara värdelösa på ett eller flera sätt och det slutar med skrik, igenslamrade dörrar och sårade känslor. Det låter kanske inte så allvarligt, men på sikt kan det här sättet att kommunicera i värsta fall leda till separation.

— Det går inte att undvika problem i en relation, men det behöver inte bli bråk, säger Åke Nordström.

Vi är åtta par som vill bli bättre på att prata med varandra. Det kan ju i alla fall inte skada, som min man uttryckte saken. Vi möts av en fnissig oro vid kursstart. Säkert är jag inte ensam om att känna mig osäker. Tänk om vi — hemska tanke — skulle ryka ihop inför publik?

–Ibland hettar det till under kurserna, det har hörts höjda röster. Men då finns en ledare till hands som går in och säger hallå där, nu har ni lämnat samtalsmodellen. Det är det som är så unikt med kurserna, att par får träna på kommunikation med handledning, säger Åke Nordström.

Första dagen lär vi oss tre viktiga saker: Att prata om oss själva, att lyssna på vår partner och att bordlägga infekterade samtal.

Det går fantastiskt bra. Vi lär oss säga ”jag känner mig besviken” i stället för ”du är en svikare”. Det känns skönt. För naturligtvis är det lättare att ta hänsyn till någon som känner sig sårad, än till någon som anklagar.

Sedan tränar vi på att lyssna på ett respektfullt sätt. Till vår hjälp får vi ett kort med samtalsregler. Bara den som har kortet får prata. Den andra lyssnar, och ska med jämna mellanrum återge vad partnern säger.

Låter det överdrivet pedagogiskt? Må så vara. Men oj vad nyttigt! Att lyssna är svårare än man tror.

Min man blev extra förtjust i just den här övningen. Äntligen fick han en syl i vädret. Tidigare lyssnade jag nog inte alltid så bra på honom som jag trodde.

–Man tror att man förstår varandra, men så visar det sig att man ibland måste upprepa saker flera gånger på olika sätt för att den andra ska förstå precis hur man menar. Inte konstigt att det så ofta uppstår missförstånd, säger maken.

Under några timmar har vi givande diskussioner om barnuppfostran, arbetsfördelning i hemmet, uppskattning och uppvaktning, egen tid kontra familjetid och julfirande. Ibland uppstår det missförstånd trots att vi lyssnar så gott vi kan. När maken inte förstår, är det meningen att jag ska tala tydligare. Det känns dock mer naturligt att surna till… Han känner likadant. Då får vi lära oss att skjuta upp grälet. I stället för att börja tjafsa, konstaterar vi att det här visst är ett känsligt ämne för oss (semesterplaner!) och bestämmer oss för att fundera lite kring det, och prata mer vid ett senare tillfälle.

— Ett bra sätt att prata om känsliga saker är att närma sig i etapper.
Först säger man ”vi behöver kanske prata om det här”, sedan ”när ska vi prata om det här”. Då är båda inställda på vad det är de ska samtala om, och kan förbereda sig mentalt. Man måste respektera andra, det går inte att tvinga någon att prata om något när de inte vill, säger Åke Nordström.
Ett smart sätt kan vara att schemalägga viktiga samtal. Så gör man ju med stor framgång på jobbet: Viktigt möte på tisdag, förbered diskussion om XXX (valfri arbetsplatskonflikt).

— Det kanske kan verka absurt att schemalägga samtal, men det är mycket bättre att boka en tid för att prata om ett känsligt ämne, än att inte prata om det alls, säger Åke Nordström.

När vi går hem på kvällen efter den första kursdagen känner vi oss lyckligare än på länge. Missförstå mig inte, vi var inte olyckliga innan heller. Tre år efter bröllopet är vi fortfarande förälskade och har det bra ihop. Men ändå. Att gå på parkurs stärker. Att gemensamt ägna sig åt att förbättra relationen är en otrolig kick. Vilken vi-känsla!

–Vad kul det var, jag tycker att alla borde gå parkurs tillsammans. I stället för att lägga ner så mycket tid på fritidsintressen och nöjen borde fler lägga tid på relationen, det är ju faktiskt viktigare, säger säger min man i bilen på väg hem.

Dag två är det dags för problemlösning. Behöver jag säga att vi har stor nytta av det vi lärde oss första dagen? Efter 45 minuters diskussion har vi inte ens kunnat enas om vilket problem vi ska lösa… Vi är ungefär tio sekunder från att ryka ihop. Jag hinner tänka att om han börjar skrika åt mig inför alla de andra så skäms jag ihjäl. Sedan dyker tack och lov en av kursledarna upp.

— Kanske är ämnet för stort? Kan ni välja ut en liten del som ni talar om i dag och fortsätta med resten en annan gång? undrar han.

Märkligt nog funkar det. Vi lägger de stora, svåra frågorna och de upprörda känslorna åt sidan, enas om att träna på ett enklare problem och plötsligt är vi igång.

Först diskuterar vi problemet. Med samtalskortets trygghet till hjälp, förstås. Sedan kommer min favorit: idékläckning. I positiv anda skriver vi var och en för sig ner flera tänkbara förslag till lösningar på problemet.
Meningen är att man sedan ska välja ut de lösningar som man kan enas om. För oss är det lättare än väntat. Gissa om jag blir förvånad när jag upptäcker att vi har skrivit i stort sett samma saker! Vi som aldrig tidigare vid något tillfälle lyckats tala om hur vi ska bli bättre på att hålla löften utan att börja gräla. Det känns fantastiskt!

— Problemlösningsmodellen är bra att ha för par som har olika uppfattningar om hur något ska göras. Vår pedagogik går ut på att en relation är en enhet där två ska samarbeta om allt, och då måste man försöka komma fram till gemensamma beslut, säger Åke Nordström.

Hur blir det då efter kursen? Ja, det är det som är så häftigt: Vi har aldrig grälat så lite. Faktum är att vi bara har blivit osams en gång på tre månader. Då gjorde vi som vi lärt oss: Tog time out, bokade en ny tid och gick till mötet väl förberedda och med kortet till hands.

Under mycket sansade former kunde vi konstatera att vissa problem inte går att lösa. Vi får helt enkelt respektera att vi har vissa olikheter. Men istället för att klaga, försöker vi förstå. Och det vi inte kan förstå, det förlåter vi. Allt måste inte vara perfekt jämt för att man ska kunna njuta av livet tillsammans.

Då och då bokar vi in en timmes samtalstid för att diskutera viktiga ämnen och lösa problem. Den övriga tiden ägnar vi åt att ha trevligt.

Under kursen gjorde vi upp en plan för hur vi tillsammans ska se till att det även i framtiden finns utrymme för där lilla extra i äktenskapet. Något som är minst lika viktigt som att lösa problem.

Visst kan det kännas lite läskigt att gå på parkurs, men det är också en häftig erfarenhet. Det är ungefär som att åka bergochdalbana: Nervös spänning inför, hisnade blandning av skratt och tårar under tiden och efteråt ett härligt lugn, en trygghet i att ramarna håller, äktenskapet tål att ältas, relationen tål bådas åsikter.