Rektorn, som hårt engagerat sig emot mobbning och kan alla elevers namn (det går nära 1000 barn på skolan) blev måltavla för en medieattack. Han ställde inte upp på den arrangerade dramaturgin. Spelade inte enligt regianvisningarna. ”Medieträning” rekommenderades…
Många mådde dåligt av nyhetsrapporteringen. De kände inte igen sin skola.
Jag ska inte gå in på konflikten bakom rubrikerna. Ingen försvarar allvarligt våld mellan tonårspojkar. Högstadiet är en tuff tid. En intolerant tid. Men allt gruff är inte mobbning.
I Mobbningsboken, skriver Eva Berlin och Jan Engqvist under rubriken ”Detta är mobbning”: ”Det är inte mobbning att tappa humöret och skälla ut en anställd. Det är inte mobbning när två jämnstarka personer har en konflikt. Mobbning kan definieras som upprepade kränkande handlingar mot en person som har svårt att försvara sig.”
Sanningen har inte bara en röst. En reporter ska vara intresserad av att rapportera och se mångtydigheten som en tillgång. En reporter är inte åklagare, i alla fall inte enligt ordbokens definitioner. En reporter är en person ”som yrkesmässigt lämnar rapport om viss händelse från platsen för denna.” Vems intressen går vi när vi blir enögda?
Och för er som tror att mobbning bara finns i stora skolor eller att allt är värre nuförtiden rekommenderas Mikael Niemis på alla sätt underbara, roliga och omskakande bok Populärmusik från Vittula. (finns i pocket).
Fotnot: Mobbningsboken kan beställas på tel 08-442 46 17. Ny upplaga kommer under våren.
