Jag besöker Carina Näsström i hennes och makens hus en bit utanför det idylliska Västervik. Hon har bryggt kaffe och vi sitter vid köksbordet när hon berättar sin historia. Carinas fall är på många sätt typiskt. Hon är kvinna och har jobbat inom hemtjänsten i många år. När hon började få ont i ryggen sjukskrev hon sig inte utan kämpade så gott hon kunde, allt för att inte jobbarkompisarna skulle få arbeta extra för hennes skull. När hon sedan försökte få sina ryggproblem klassade som arbetsskada kunde hon inte bevisa att de berodde på jobbet.

— Så här efteråt, med korten på hand, borde jag ha sjukskrivit mig och skaffat en massa läkarintyg istället, säger Carina.

1977 började Carina jobba inom vården, 17 år gammal. Drygt tio år senare, i december 1988, fick hon fast jobb inom hemtjänsten i Västervik.

Det var jättebra i början, men som så många andra kan Carina berätta om allt tyngre vårdfall och allt mindre personalstyrka.

— Tidigare hann man ta promenader med patienterna, sitta ner och prata och kanske ta en kopp kaffe. Så är det inte längre, säger Carina och fortsätter:

— Vårdtagarna kom hem tidigare och tidigare från sjukhuset. De ansågs medicinskt färdigbehandlade, säger hon.

Carina hade ont i ryggen ibland, men inte lika ont som hon senare skulle komma att få.

1995 fick hemtjänstgruppen en äldre och överviktig kvinna. Det var trångt i kvinnans lägenhet och det fanns inga hjälpmedel.

— Det värsta var när hon skulle gå på toaletten. Vi fick vara två personer för att bära henne genom en trång korridor. Vi försökte turas om att ta hand om henne, men hon skulle ju gå på toaletten flera gånger om dagen och flera av oss fick ont i ryggen, berättar Carina.

Carina gick till läkaren och var sedan sjukskriven till och från under en kortare period. Till slut, 1997, bestämde hon sig för att ta tjänstledigt, börja plugga och skaffa sig ett nytt arbete.

— En äldre kollega till mig hade ständig ryggvärk och gick på värktabletter. Sådan ville inte jag bli.

Att begära tjänstledighet skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. Men det var inte Carinas enda.

— Det första misstaget var att överhuvudtaget börja inom hemtjänsten, säger hon och tar en klunk ur kaffekoppen.

Trots att Carina hade sin arbetsgivares — Västerviks kommuns — stöd när hon sökte tjänstledigt fanns det inget nytt jobb till henne när hon kom tillbaka förra året. Hon blev helt enkelt erbjuden sin gamla tjänst. Någon egentlig rehabilitering var det alltså inte tal om.

— I första hand ordnar vi jobb inom den egna förvaltningen och där finns bara lika tunga arbeten som Carinas gamla. Det vi kunde erbjuda Carina var hennes gamla jobb, eller ett liknande jobb inom äldreomsorgen, säger Liselotte Månsson som är enhetschef vid Västerviks kommun.

— Vi erbjuder alla möjligheter till återgång till det gamla arbetet innan vi säger upp någon, fortsätter hon.

— Rehabiliteringen syftar bara till att återföra den sjuka till sitt gamla arbete och misslyckas det sägs personen upp! säger Carina som reagerade starkt på kommunens rehabiliteringspolicy.

När Carina insåg att hon inte skulle få något nytt jobb i kommunens regi, bestämde hon sig för att vända sig till försäkringskassan och 1999 gjorde hon en arbetsskadeanmälan. Merparten av dem som vänder sig till försäkringskassan med en påstådd arbetsskada får nej, men ännu fler får aldrig sitt ärende prövat. Carina tillhör de sistnämnda.

Det läkarintyg Carina hade var för gammalt och utgjorde inte en tillräcklig grund för försäkringskassan att fatta beslut utifrån.
— Har man otur kan det ta tio år innan man till slut får sjukpension, vilket jag inte ens vill ha säger Carina.

Som Carina såg det fanns det bara två alternativ — att återgå till sitt gamla jobb eller säga upp sig. Carina valde att säga upp sig. Efter att under lång tid ha kämpat mot kommunens och försäkringskassans regelverk gjorde hon alltså som många före henne. Hon gav upp. Men trots det har Carina inte förlorat sin framtidstro. Nu lever hon på a-kassan, men har planer på att börja hålla vävkurser i källaren.

— När man stöter på motstånd överallt är det lätt att tappa orken och bli passiviserad. Jag var noga med att ta reda på vilka regler som gällde och det var ett väl genomtänkt beslut jag fattade. Nu är jag, som så många andra, sjukpensionär på a-kassans bekostnad, säger Carina resignerat.

Carina var beredd att kämpa, men insåg när det var dags att ge upp. Hon ger ett samlat och säkert intryck där hon sitter uppkrupen på köksstolen, liksom på språng. Eller så sitter hon så för att hon har ont i ryggen igen. För Carina har fortfarande ont i ryggen, trots att hon mår betydligt bättre än när hon jobbade.

— Många går till sina jobb och biter ihop. Men man lever bara en gång och ska inte gå och pina sig. Ingen tackar dig för din lojalitet, säger hon.