Kommunalarbetaren är på plats hos undersköterskorna i Stocka, ett litet kustsamhälle i Nordanstigs kommun. Klockan är halv åtta på morgonen, det är mörkt ute och Eivor Bergqvist sitter framför datorn i ”dagstugan” i Stocka där gruppen träffas på morgonen.

Hon läser aktuella meddelanden på skärmen, och går in och tittar på hur planeringen ser ut. Snart är det dags att planera för en sexveckorsperiod igen.

Någon sjuk?

— Nej, vi är aldrig sjuka numer, säger Eivor, och menar allvar. De har inte haft en sjukdag sen de fick sina nya hjälpmedel.

Klockan är kvart över åtta, och efter en slät kopp kaffe tar Kerstin Nilsson och Eivor bilen och far till Ellas hus i utkanten av skogen. De har med sig sin kommunikator, en liten svart kombinerad handdator och mobiltelefon.

Ella är lätt dement och ska få sin medicin. I helgen såg de till att Ellas make kom iväg till akuten. Ella är påklädd och uppe, besöket tar bara några minuter, sen är Kerstin och Eivor på väg till nästa ställe.

Så småningom är det Astrids tur att få besök. Astrid är dement, bor ensam, och har ordentligt ont i ryggen. Kerstin hjälper henne till köksbordet, och Astrid kan knappt sitta för att det gör så ont. Hon får risgrynsgröt som värms upp i mikron, mjölk och smörgås. Och så värktabletterna. Eivor och Kerstin är bekymrade, och bestämmer sig för att titta till Astrid en extra gång lite senare.

— Kan hon så går hon ut, hon är ute och promenerar i timmar, hälsar på grannar och bekanta.

Eivor plockar fram sin kommunikator, ”klar-markerar” de uppdrag som är genomförda, och skriver in att Astrid har besvärlig ryggvärk och att de tänker återvända till henne senare.

Så far de tillbaka till lokalen och hämtar upp Sofia Hellgren och Inger Jonsson. Kerstin svänger sen in vid en gul stenvilla och släpper av dem.

— Vi ses vid kiosken sen, säger Inger.

Blir någon försenad, kan de andra lätt nås via mobilen.

Eivor och Kerstin åker vidare, och nu delar de på sig och går till olika personer.

Elsa är 95 år och blir lite generad att hon inte har klätt sig när Kommunalarbetaren dyker upp, tillsammans med Kerstin. Elsa vill ha fil med mycket socker i, och eftersom kaffebryggaren har gått sönder brygger Kerstin lite kaffe i kastrullen.

— Det blir Karl-Johangryta till lunch, säger Kerstin med hög röst, eftersom Elsa hör lite dåligt. Maten kommer från äldreboendet Hagängsgården, förpackad i portioner. Kerstin kastar en blick in i kylskåpet för att se om något behöver handlas.

Klockan är halv tio, och bleka solstrålar silas genom grantopparna i skogsbrynet.

Kalle bor alldeles i närheten. Han har stomi, påse på magen. Eivor kontrollerar i en pärm när plattan som fäster i buken är bytt. Under tiden torkar och plockar Kerstin i köket, samtidigt som hon diskuterar julen och vädret med Kalle.

— Nästa vecka ska jag städa åt dej, förklarar hon. Men köks- och hallgolvet får ändå en omgång med en våt mopp, sen är det dags att fortsätta.

På väg till fikarast i lokalen kör de vägen om Astrid som hade så ont i ryggen på morgonen. Nu ser de henne på långt håll, hon står ute på gården, med mössan ordentligt nerdragen, kappa och ordentliga skor. Astrid ser glad ut och vinkar, nu ska hon ta sin promenad. Kerstin vänder lättad bilen till fikarasten i lokalen.

Eivor visar all information de lätt kan hämta fram på datorn, och hur hon klickar in de kommande veckornas arbete på sitt schema.

— Det bästa är all tid vi vinner på att det går lätt och snabbt att meddela sig med varann. Man bara önskar att fler var med i systemet, inte minst distriktssköterskan som vi samarbetar mycket med. Eller arbetsterapin.

— Nu får vi ringa och prata in ett meddelande, be att de ringer upp. Och så kanske de ringer när inte vi kan ta telefon. Sånt tar tid och gör oss splittrade.

När Eivor vill meddela de andra något skriver hon ett sms-meddelande. Det är mycket lättare än på en vanlig mobiltelefon, för på kommunikatorn finns bokstavstangenter.

Klockan går mot elva, det är dags att köra ut maten. Idag ska 15 brukare ha mat. Portionerna hämtas i Hagängsgårdens kök, i speciella väskor som håller maten varm. Nu är det bra att ha bilen som är lätt att hoppa in och ut ur.

Inger, som också är fackligt arbetsplatsombud, beskriver vilket lyft det har varit för gruppen att få vara med och utveckla det nya verktyget. I det arbetet har de varit pionjärer. Men i kontakten med sjukvården är det tvärtom.

Behöver de kalla på ambulans en kväll eller helg, måste de ringa en särskild telefonsvarare, knappa in ett telefonnummer och vänta på att en jourhavande distriktssköterska ska ringa upp. Distriktssköterskan kan sedan se till att en ambulans kommer.

— Det är en väldig press. Jag var nyligen hos en gammal kvinna som var väldigt dålig och jag ringde till rådgivningen. Det tog över en och en halv timme innan ambulansen kom. Då var kvinnan så slut att hon kräktes när jag försökte få henne att sitta upp i sängen, berättar Inger.

Sekretessen, revirtänkande och krockar mellan socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen gör att samarbetet mellan hemtjänsten och sjukvården inte utvecklas som det skulle kunna. Därför är distriktssköterskan inte med i deras praktiska kommunikationssystem, även om det var tänkt så från början.Under januari flyttar gruppen från sin Dagstuga i Stocka till Hagängsgården i Harmånger, och får fler arbetskamrater som också har börjat använda Permitto Care.

Om tio år kommer folk att undra över hur personal i hemtjänsten jobbade ”förr i världen” då de varken hade mobiltelefoner, datorer eller bilar.