Drygt ett halvår efter anmälan, besöker Kommunalarbetaren Skolörten. Och händelsen lever kvar i minnet för lång tid framåt, trots att personalen ganska snart friades från alla anklagelser.

— Jag kommer aldrig att glömma det här. Det var ju min första jobbardag också. Det finns där hela tiden. Det är som en stämpel i hjärnan, den sitter där bara, berättar ”Rosa” Andersson.

Skolörten är ett stort servicehus med över 150 platser. Många av de boende behöver väldigt mycket tillsyn och hjälp.

I slutet av februari mådde en av de boende dåligt. Mycket dåligt.

Han åt ingen mat, matlådorna samlades på hög i lägenheten.

Magen krånglade, han hann inte till toaletten, det var bajs på golvet. Han ramlade ur sängen. Han behövde hjälp. Han ringde på personalen som kom, en gång, två gånger, flera gånger.

Personalen kontaktade ansvarig sjuksköterska som ringde efter ambulans. En av ambulanssjukvårdarna som kom reagerade dels på mannens hälsotillstånd och på hur det såg ut i lägenheten.
Mannen kördes till sjukhus. Hon beslutade sig för att anmäla servicehuset för vanvård, enligt ”Lex Sarah”.

Ambulanssjukvårdaren Anne Malm som anmälde händelsen säger till Kommunalarbetaren per telefon att hon inte ångrar sin anmälan det minsta.

— Jag skulle inte tveka en sekund att göra samma sak en gång till, säger hon.

Hennes bild av händelsen var att det rörde sig om en kraftigt undernärd man som inte fick den hjälp han behövde med mat och toalettbesök.

Och det är inte personalen hon är ute efter, förklarar hon.

— Jag var inte ute efter att sätta dit dem på något sätt. Det handlar om att jag vill att vi ska ha bättre servicehus.

Huvudpersonen — mannen som var sjuk stannade på sjukhuset i några dagar och har sedan dess varit hemma på servicehuset.

Vi ringer på hos honom och frågar hur han ser på det inträffade.

Vad säger du om att du skulle vara utsatt för vanvård?

— Nej inte tycker jag det.

Vad tycker du om att den ambulansförare som körde dig till sjukhus anmälde Skolörten?

— Det var dumt gjort.

Om det är något han inte gillar med Skolörten så är det att det kan bli lite mycket spring ibland.

— Jag gillar inte att det är så många som har nycklar hit. Och jag gillar inte att de rusar rakt in utan att ringa på dörren.

I ett av samlingsrummen på servicehuset träffar vi förutom ”Rosa” och Carina Österberg också Ilona Öberg, som mest jobbar fackligt, men har en tjänst på Skolörten.

Sedan ädelreformen kom i början på 90-talet har det kommit in allt fler personer på servicehusen som egentligen har svårt att klara eget boende.

— Om man tittar på alla de kategorier vi har så är Skolörten både sjukhem, demensboende, ålderdomshem, hem för psykiskt sjuka och alkoholisthem. Vi har allt under samma tak och det kallas för hemtjänst, säger IIona Öberg, kollega till Rosa.

Livet på Skolörten går trots allt vidare. Alla uppmuntrande ord och möten hjälper till att få händelsen i februari att blekna.

När det känns tungt brukar ”Rosa” ibland titta på ett litet tidningsurklipp som är uppsatt på väggen. Det är en insändare till den lokala tidningen med rubriken ”Skolörten är det bästa som finns för våran mamma”.

— Den artikeln tittar jag på då och då. Då går det att jobba igen. Det känns skönt.