När John Ronald Reuel Tolkien (1892-1973) författade sin världsberömda ringtrilogi under 1930- och 40-talen var han lyckligt okunnig om framtidens möjligheter att förvandla inre bilder till specialeffekter på film. Hans tre böcker om kampen mellan gott och ont i Midgård är definitivt inga actionromaner.
När nu del ett, Sagan om Ringen, har sin omtalade biopremiär är det just tempoförändringen som är det mest påtagliga. Tolkiens saga är visualiserad till ett överväldigande, öronbedövande, närmast påträngande äventyr, där inte en sekund lämnas tom för eftertanke. Musiken dånar, marken skälver, blodet flyter, det blixtrar, smäller och brinner. Hollywood har tagit över.
Film lyder under andra lagar än text. Och denna storslagna tretimmarshistoria är anpassad till förmodade behov av ideliga slagsmål, naturkatastrofer, död och vämjeliga varelser. Känsliga personer varnas. 11-årsgränsen är inte för hög! Här finns allt du kunnat drömma — och mardrömma om, fast värre. Produktionen är gjord av idel Tolkienbeundrare, vilket kanske är synd. För man kan älska ihjäl något också.
Men även om filmen ofta känns övermäktig är den förstås också imponerande, inte minst tekniskt. Tolkiens (mycket manliga) värld är återskapad med omsorg och sinne för detaljer. Det är storslaget, vackert, vilt. Och skådespelarna är strålande. Elijah Wood gestaltar hoben Frodo, ringbäraren så att man tror att han är född med lurviga fötter. Och Ian McKellen är underbar som den vitskäggige, vise trollkarlen Gandalf. Trots allt ser jag fram emot fortsättningen.
