Det privata Capio, som driver S:t Görans sjukhus, är indelat i en mängd affärsområden i Sverige, till exempel sjukhusvård, radiologi och äldrevård. Sammanlagt rör det sig om ett 40-tal enheter i Sverige, Storbritannien, Norge, Danmark, Polen och Schweiz. Representanter för de olika fackföreningarna i Sverige har haft möten och börjat hitta formerna för de koncernfackliga arbetet.

Men hur hantera det arbetet på Europanivå? Framför allt i Storbritannien, där Capio för en tid sedan köpte en stor sjukhuskedja, har de svenska fackföreningarna svårt att hitta sina samarbetspartners.

— De är inte organiserade i facket på privatsidan som vi är i Sverige, säger Kevin Thompson.

Därtill kommer att det engelska facket Unison inte precis lagt ner sin själ att organisera medlemmar i privatvården heller, eftersom Unison vill att vården ska vara offentlig.

I de andra länderna är enheterna än så länge så små att inte heller där finns så starkt underlag för fackligt samarbete.

Däremot har företaget utarbetat en handbok som ska skapa en gemensam företagskultur i de olika länderna.

I Sverige kämpar dock facket vidare. Kevin Thompson sitter själv med i koncernstyrelsen.

— Genom det koncernfackliga arbetet bygger vi upp ett nätverk mellan alla fackliga organisationer inom hela Capios olika affärsområden. Blir det problem på en arbetsplats kan det problemet föras vidare direkt till koncernstyrelsen och lösas där. Vilket faktiskt redan hänt.

I Sverige utses representanter för de anställda i respektive företag. Varje företag skall vara representerade på samrådsmöten.

Mötena bör vara cirka tre gånger. Syftet är att öka samsynen och samverkan personal/företag emellan. Mötena bör dessutom förläggas efter boksluten.
Mötena ska bland annat handla om korta nulägesrapporter från de olika företagen, arbetsmiljöfrågor, personalekonomi, verksamhetsutveckling och övergripande gemensamma frågor för hela koncernen.