Ute är det grått och mulet och i ena hörnet visar en teve stumma bilder.
Diamanten, Mariekällgårdens avdelning för dementa i Södertälje, skulle vara som vilket äldreboende som helst om det inte vore för Albin. Han fångar allas uppmärksamhet när han kryssar fram mellan fötterna på personal och boende.

— Jag vill ha kvar mina tår! utropar Märta Björklund, en av de boende, plötsligt men skrattar sedan.

— Jag tycker att han är härlig. Det finns inte så mycket att titta på annars — bara en massa sjuka.

Albin är minigris. Han har bott på Diamanten i drygt ett år och är mycket uppskattad, av personalen såväl som av de boende och deras anhöriga.

— Innan vi skaffade honom frågade vi alla anhöriga och samtliga var positiva. Det har aldrig varit så mycket besök som nu berättar Berit Källberg, undersköterska.

— Det är skillnad på stämningen före och efter det att Albin kom hit. De boende frågar efter honom och säger ”var är hunden” eller ”var är katten”. De menar Albin men förstår inte att han är en gris, säger vårdbiträdet Eva Medin.

På Diamanten bor sju personer, samtliga mer eller mindre dementa. Eftersom några är allergiska mot pälsdjur kunde man inte skaffa vare sig hund eller katt. Många allergiker tål däremot grisar och Albin har hittills inte resulterat i några allergiska reaktioner. I stället har det blivit renare på avdelningen.

— Vi har nog Mariekällgårdens renaste golv. Allt som spills äter Albin upp, säger Eva Medin.

Bortsett från en ful ovana att leta godsaker i personalrummets papperskorg är Albin en renlig och skötsam gris.

— Förut skedde olyckor både här och där. Han var lite klantig till en början och vi fick gå runt och torka. Men det har inte hänt på länge, säger Berit Källberg och Eva Medin fyller i:

— Nu har Albin en låda på balkongen, men man får springa med den efter honom. Han förstår inte riktigt, utan är nöjd när han står med framklövarna i lådan. Allt kommer utanför. Men han har blivit duktigare och sköter numera sina behov när han är ute.

Och ute är Albin gärna. I en liten inhägnad på gården står hans lilla hus och där tillbringar han dagarna. På nätterna sover han visserligen inomhus, i en specialinredd städskrubb, men när frukosten är avklarad längtar han ut.

— Så fort han ätit frukost bär det av längs korridoren. En del annan personal i huset tror att Albin lider när han är ute, men han blir jättesur om han inte får komma ut! säger Eva Medin som tror att missnöjet kan bottna i avundsjuka.

För att skaffa Albin krävdes tillstånd från både Länsstyrelsen och Jordbruksverket. För att få ha gris var man tvungen att lägga in en halkfri matta i städskrubben där Albin sover — hans klövar får inte så bra fäste på den vanliga plastmattan. Ett annat krav var just att Albin skulle få vara ute.

— Vi gick med honom i koppel tills han fick sin gård i våras. Nu vill han inte promenera längre. Han är inte heller så kelig som när han var liten, säger Eva Medin lite sorgset.

När Albin kom var han bara en kulting och betydligt mer lätthanterlig än nu. Normalt är grisar allätare, men Albin är vegetarian. För att få i sig alla näringsämnen får han också torrfoder. Och en del extra godsaker blir det dessutom.

— Jag ger honom en skorpa ibland. Han tycker mycket, mycket om när han får lite gott, säger Märta Björklund.

Ursprungligen kommer Albin från Skansen och har faktiskt figurerat i media tidigare, i allsång på Skansen närmare bestämt.

— Han var med Lasse Berghagen på scen, berättar Eva Medin och förevisar stolt en bild som sitter på kylskåpsdörren. Den föreställer Lasse Berghagen med Albin i famnen. Sedan bilden togs har Albin vuxit. Ordentligt. En normal minigris väger 10 till 15 kilo, Diamantens lilla älskling väger betydligt mer.