Varje morgon kör tugggummimannen runt i sin bil på Stockholms gator. Hans namn är Bengt Ogne. Men alla kallar honom Benke. Eller Spolbenke. För på bilens flak har han en varmvattenberedare och en högtryckssprutare. Med den spolar han Stockholms citys gator rena från tuggummi och annat.

Dagen börjar klockan sex vid Riksbanken. Banken betalar för att få sin trappa tvättad varje dag.

Sedan drar han ner till Sergels Torg, ”Plattan”. Han berättar att narkomanerna inte brukar gilla när han kommer och ska spruta i ”deras” hörn.

Tanken rymmer en kubikmeter vatten som kan värmas upp till 150 grader. I vattnet häller han en deciliter starkt koncentrerat rengöringsmedel. Torgets plattor är svarta av tuggummi.

— Det borde vara förbjudet att sälja tugggummi. Det förstör så inihelsike.

Men efter några sekunder med högtryckssprutaren en decimeter ovanför tuggummit får han bort det. Benke berättar om när han spolade hela Drottninggatan ren från tuggummi. Det tog en och en halv månad, men det tog inte lång tid innan allt såg lika smutsigt ut igen.

Ändå gillar han sitt jobb. Tidigare var han låssmed, men blev arbetslös när det krävdes mer vidareutbildning än vad Benke hade. Han började jobba i hamnen, men Estoniakatastrofen gjorde honom arbetslös. Till slut fick han anställning hos Samhall och där har han varit i snart tre år. Han säger att det är bra tur att Samhall finns, de har hjälpt många.

— Det här är det bästa jobb jag haft, bättre än att vara låssmed. Det är så fritt. Du gör ditt jobb på åtta timmar. Du gör som du vill, men under ansvar. Och alla saker man hittar sen då: cyklar, plånböcker och fina kläder som folk bara lägger ifrån sig.

Oftast är det inte så jäktigt heller, säger han.

— Men visst kan det bli stressigt om de har spytt flera gånger i trapporna.

Benke gick med i Kommunal ”av solidaritet”, alla andra var ju med där. Och han har haft hjälp av facket. En gång blev han nersprungen av en kille som skulle hinna till en buss. Glasögonen gick sönder. Kommunal hjälpte till så att arbetsgivaren betalade de nya glasögonen.

Han har just spolat av en trappa ner mot Stockholms Ström. Framför honom ligger Riddarfjärden och Stadshuset. Benke lutar sig mot räcket och tittar ut över det stilla vattnet och gryningsmolnen där ovanför.

— Man har ju en fin arbetsplats, det måste man säga. På somrarna tar man kaffe med sig och tar rasten på nån av kajerna.

Men allt är inte lika fint. Vi tar en runda förbi ”Pisstrappan”, en trappa mellan Regeringsgatan och Kungsgatan. Här har Benke förutom urin, fått spola bort både blod och mänsklig avföring.

Man får se mycket på gatorna. Benke berättar om de gånger han blivit vittne till folk som har haft sex på kajerna i gryningstimmen. Men han har också sett värre saker, som den gången han fick se ett knivslagsmål vid Sergels Torg. Efteråt fick han tvätta bort blodet med högtrycksspolaren. Pisstrappan var förvånansvärt ren så vi åker vidare till Tegelbacksgången. Bara en trappa ner från lyxhotellet Sheraton slår en frän stank av urin emot oss i den gulkaklade gången. Två narkomaner och en fimpletare är de enda människorna här nere. De försvinner snabbt när Benke kommer med spolbilen. På marken ligger urin, tamponger, mänsklig avföring. En övergiven burk av narkosämnet Ketalar.

Men även om Tegelbacksgången stinker och är full av smuts är det inte det värsta han har sett. Benke jobbade dagen efter millennieskiftet och värre blir det inte, säger han. Han skulle bland annat sopa runt Grand Hotel.

— Det gick inte att sopa, man fick skyffla runt hotellet. Fullt av glas och flaskor.

Säger Benke och försvinner bort i sin spolbil. På väg mot nya smutsiga trappor och torg och tiotusentals utspottade tugggummin.