Det förbjudna ordet
KOLUMNEN: Jag måste erkänna att jag höll andan när förra numret av Kommunalarbetaren (17-2001) damp ner i brevlådorna hos er läsare.
I en av omslagstecknaren Jan Berglins pratbubblor nämndes nämligen ett ord som numera ofta väcker starka reaktioner när det skrivs i tidningen: dagis.
Det heter ju inte dagis mera, det heter förskola. Minsta barn vet detta självklara och rättar raskt föräldrar som råkar säga fel. Barnomsorgen är förvandlad till pedagogik, till förberedelse inför skolstarten. Dagispersonal är förskolepersonal. Punkt.
Vi på redaktionen har skrivit fel många gånger. Våra barn gick nämligen på dagis, vi kämpade för bra dagis, ja, ordet sitter som cement i hjärnan. Inte ens de yngre föräldrarna, själva före detta dagisbarn kan låta bli. Men självklart ska vi skriva rätt i barnskötarnas och dagbarnvårdarnas egen tidning.
Ändå måste jag erkänna att jag tycker dagis är ett fint ord. Det är kort, det är mjukt och runt, ger känslan av hemtrevnad och värme, av lek och stoj. Förskola är stramt och ordentligt, signalerar ordning och reda och mental beredskap på ett liv med läxor, lektioner och organiserad tid.
Kanske handlar det om en helt ny pedagogik? Förmodligen är skillnaden mellan dagis och förskola ändå mindre viktig än att det finns pengar. Små barn är känsliga, de utvecklas sämre i stress och stora grupper. Klasskillnaderna ökar.
En bra och jämlik start i livet handlar om politiska beslut. Finns det tillräckligt med personal, små barngrupper och en miljö där barn blir sedda av vuxna som har tid och bra villkor i sina jobb så klarar de sig bättre, även i skolan. Vad vi kallar detta är kanske mindre viktigt än kampen för bra barnomsorg åt alla.
PS: Ordet dagis fick godkänt av er. Men några blev arga på svordomen. DS.