1986 var Ljudmila Ignatenko 23 år, hon var lycklig, hon och hennes man väntade sitt första barn. När Tjernobyl havererade var hennes man med bland de första brandmännen som kom för att släcka den brinnande reaktorn.
I filmen ”Ljudmilas röst” berättar hon om sin mans död, om barnet som dog, om hur hon själv fortsatte leva med sorgen. Det är en fasansfull berättelse och en påminnelse om att Tjernobyl inte är något som ”var” för 15 år sedan utan en ständigt pågående katastrof.
Regissören Gunnar Bergdahl har inspirerats till sin film av Svetlana Aleksijevitjs bok ”Bön för Tjernobyl”, där Ljudmilas Ignatenkos berättelse finns med som en bland många.
