Jenny Erpenbecks kortroman Historien om det gamla barnet (Panache Albert Bonniers Förlag) är fascinerande och känns stundtals gastkramande, fastän allt händer mycket långsamt.
Ett jättestort barn som ingen känner, hittas på en gata och sätts i ett internat. Hon är kontaktlös, opersonlig och foglig. Bäst trivs hon på sjukavdelningen, där det är varmt, mjukt och kravlöst.
Har hon flytt till den här tillvaron från vuxenlivets misslyckanden, eller är hon viljelös på grund av ett förtryckande samhälle? Vem vet?
