Få har väl undgått publiciteten kring Carina Rydbergs senaste bok ”Djävulsformeln” (Albert Bonniers förlag). Precis som i den förra, ”Den högsta kasten”, handlar det om att ett antal kända människor är med i romanen, med riktiga namn och utan förskönande omskrivningar.
Egentligen är det ganska ointressant. När man väl börjat läsa boken är det andra saker som fångar en. Det finns nämligen en högst påtaglig spänning som Carina Rydberg skickligt bygger upp. En spänning kring blickar, röster, tystnad. Hon tolkar och övertolkar och lyckas dra med läsaren så att man höjer lästempot för att snabbt få veta vad just den där blicken eller det där tonfallet egentligen betydde.
Men varken på krogen i Stockholm eller på dyksemester på Maldiverna händer det egentligen någonting. Det som händer finns i Carina Rydbergs fantasi och extrema känslighet för människors sätt att relatera till varandra. Men det räcker gott och väl.
