Maud Johansson har eget företag:

Jag har mer än dubblat min lön. Lönen i psykvården räckte inte, fastän jag arbetade heltid nästan jämt.

Jag började på Kunskapslyftet och jobbade mycket extra på kvällar och helger som telefonförsäljare och även i vården samtidigt.
Självförtroendet växte så att jag blev tre meter.

På arbetsförmedlingen fick jag kurs och bidrag för att starta eget. Nu sköter jag kundkontakter åt företag, bokar bland annat säljmöten. Jag har fått upp arvodena ordentligt sedan jag började. Ibland sitter jag på deras kontor i stan, ibland hemma i friggeboden, som min man byggt.

Om jag gick tillbaka till vården skulle jag göra ett viktigare jobb, men till mindre än halva lönen. Det är skamligt. Jag hoppas att våra tre barn inte väljer vården.

Pethra Köhler är kassör och försäljare:

Min ryggkota blev förskjuten på grund av alla tunga lyft, jag kände mig stressad och mådde dåligt, så jag hoppade av. Jag har inte haft ont i ryggen på ett år och mår jättebra. Jag har många vänner som har slutat eller tänker sluta.

Ibland längtar jag efter vårdtagarna som gav mig så mycket tillbaka.

Cecilia Mogor arbetar med grafisk design:

Jag läste data och media på Kunskapslyftet och Komvux för att jobba med multimedia och grafisk design.

Jag har fått jobb på halvtid. Heltidslönen är 3 000 högre än i vården. Jag gör en webbsida och reklamblad, men också administrativt arbete.

Arbetsgivaren litar på mig och jag får använda det jag lärt mig. Så var det inte i vården, när vi kom över till kommunen. Vi var inte värda någonting längre, fick städa och tvätta, men inte lägga om sår eller byta katetrar.

Tomas Strömsten är väktare:

I vården sliter man ut sig, men hinner ändå inte med de gamla. De kan få ligga till 12 för att det inte finns folk, hemma kan de få ligga i sin avföring. Man får dessutom dålig lön för det man gör.

Tröttnade också på att vara ensam man. Äldre kvinnor trodde de var mammor och kollade vad man gjorde.

Att vara väktare passar mig, jag är nattmänniska och tycker det är OK att jobba ensam. Man får ta eget ansvar.

Det är helt annorlunda att gå med ficklampa och batong och låsa dörrar. Jag är ingen slagskämpe, men vaktbolaget är inte ute efter body-buildare, det är bättre att kunna prata sig ur en situation. Lönen är 87:74 i timmen.

Jessica Toft läser miljövetenskap:

1997 erbjöd landstinget ett basbelopp per termin i tre år, om man sa upp en fast tjänst för att studera.

Personalchefen på sjukhuset sa att de skulle behöva få oss tillbaka om några år, men att politikernas beslut styrde.

Jag har aldrig längtat tillbaka. Man måste få uppskattning för all energi man lägger ner.

Jag är ensamstående med tre barn och lever på marginalen nu. De två år som är kvar får jag ta studielån. Jag läser i Lund men bor i Ängelholm.

Yvonne Holm läser till civilingenjör:

Efter tio år som undersköterska fick jag nog och läser nu till civilingenjör. Har kompisar som slutat och läser vidare plus andra som slutat och fått andra jobb, både lättare och bättre betalda.

Jag slutade därför att jag blev trampad på. Aldrig fick man beröm, bara skäll, både av chefer och anhöriga. Man orkar inte ta emot hur mycket som helst. Särskilt inte eftersom det inte fanns tillräckligt med personal.

Jag tycker det är oerhört viktigt att det kommer fram varför man slutar, så att de kan rätta till saker inom vården.

Susanne Hedberg är studievägledare:

Jag läste data och administration via Kunskapslyftet i två år. När jag sedan sökte jobb insåg jag att jag var intressant på arbetsmarknaden.
Jag valde att bli studievägledare på Kunskapslyftet på heltid.

Jobbet tillfredsställer mig på ett helt annat sätt än vården och som småbarnsförälder slipper jag jobba kvällar och storhelger.

Anna Bjärnered Bengtsson hyr ut förråd:

Som elev här tjänar jag 1 500 mer än i vården. Efter ett år får jag ansvar för en anläggning, då får jag 5 000 till.

Jag hade tänkt ta lån och läsa till sjuksköterska, men så hittade jag det här på internet. Jag ångrar mig inte, sedan 15 november har jag inte tänkt på vården en enda dag. Det är en jättekick att börja om mitt i arbetslivet. Jag träffar kunder, jag har datorer till arbetsredskap, jag är aldrig trött. Jag har lärt mig data här och läser engelska en kväll i veckan. Företaget betalar kursen. Jag arbetar aldrig röda dagar och inte senare än till sex på kvällen.

De två senaste åren som undersköterska hade jag en kvalitetshöjartjänst på Tessingården i Stockholm. Jag blev så trött på att driva mina arbetskamrater framåt och fick inget gensvar från Partena Care.

Signaturen En av många:

Vården i Sverige är mycket dålig. Jag menar den personliga relationen mellan vårdtagaren och vårdgivaren. Det är inte bara att byta blöjor, personalen måste också respektera patienten. Många av personalen misshandlade patienter, förnedrade dem, mobbade dem. Jag vill inte bli som de, därför slutade jag.

Per Wollberg läser språkvetenskap och nordsamiska:

Jag har fått den dos av landstinget som jag klarar, så jag funderade aldrig på att läsa till sjuksköterska.

Vi fick bara höra vad vi kostade, aldrig att vi gjorde något bra. Att vi hade olika intressen eller talanger räknades inte.

En gång stod avdelningsföreståndaren och skrek efter en ”löpare” som om hon skrek efter en hund.

Förr var det stimulerande att gå till jobbet. Nu är det visst litet kris med undersköterskor. De har väl skrämt bort alla.

Marie Gräsberg är åter på kirurgen:

Jag slutade på kirurgen när de hotade med uppsägningar. Jag sa upp mig och började jobba extra i kommunens åldringsvård och läste data. I kommunen fick man mest städa och koka gröt. Det borde vara mer personal där, de springer bara in och gör det nödvändigaste. Jag orkade inte med det psykiskt. Det är litet bättre lön i kommunen, men det är mer stimulerande på sjukhuset.

Zenitha Gullberg, undersköterska

Hon tjänar över 22 000 före årets höjning, har flextid, lediga klämdagar och kortare sommartid. Hon kan arbeta hemma två dagar i veckan.

Ändå längtar hon ofta tillbaka till vården.

— Det är egentligen min grej att ta hand om gamla människor, inte att sitta framför en dator och knappa, säger Zenitha Gullberg, undersköterska.

— Jag får riktig abstinens ibland, fastän jag trivs här.

Zenitha arbetar sitt nionde år på ett försäkringsbolags dataavdelning i Stockholm. Men vårdtakterna sitter i, hon stänger fortfarande av vattenkranen med armbågen efter att ha tvättat händerna noga.

De första åren här arbetade hon ibland extra i en kvällspatrull för att motverka abstinensen. Hon kallar det att komma tillbaka till jorden. Men efter en operation orkar hon inte med extrajobb.

Zenitha har fått ont i axlarna sedan hon kom hit och har därför fått musfälla på datorn och den minimala telefonluren är fäst på en skena på huvudet.

Hon hade arbetat 17 år i vården, när en bekant tipsade om ett jobb på försäkringsbolaget. Sedan har hon fått gå kurser inom företaget och lärt sig mer om datorer.

Om Zenitha fick samma lön i vården och arbete i sin hemkommun skulle hon inte tveka att gå tillbaka. Men inte för undersköterskelön.

— Det är faktiskt för att få lön som man jobbar, säger Zenitha Gullberg.