Jag är ingen infödd Pitebo.

Gjorde det enklare för mig att flytta till Stockholm –93.
Fick jobb som USK på Rosenlunds sjukhus, trivdes bra.

Det ”kryllade” av homosexuella på sjukhuset.

Kände aldrig något behov av att döma, trivdes i sällskapet,

En bög kallade mig skrattLisa, var väl lite förtjust i honom,

vilket alla andra också var.

I början blev det många ensamma kvällar,

fyllda av tårar, hemlängtan och tycka-synd-om dikter.

Efter tre månader lossnade det! Likt den tunga vinter isen

över Storforsen, brakade det loss.

Minns Blomsterfondens konditori vid Skanstull, sommartid.

Älskade att kolla på alla annorlunda

som vågade, krävde, se PÅ mig.

Åkte till Piteå i juli –93, på Pite dansar och ler.

Alla SÅG mig!

En tvåtimmars blondering hos frissan hade gjort

mitt huvud till ett enda fnas. Fick ett hysteri il

och färgade det svart istället. Kort hår var INTE modernt

då! Skönt resa tillbaks till storstan igen.

Men…efter tre år flyttade jag igen, till Piteå.

Längtade efter småstadsmentaliteten.

Ville inte få panikångest ur rädslan att missa

bussen. Spriiing!! 48: an och 160 gick ju med tre minuters mellanrum.

En fartfylld, roligt orolig ungdomsepok är förbi.

Glömmer aldrig Onkologavdelningen, patienterna.

Aldrig Blomsterfonden, gayställena.

Kyssen..