Mest av allt i hela världen vill Rosie att hennes unga mamma ska våga tala om för omvärlden att hon verkligen är Rosies mamma, och inte hennes storasyster som hon nu påstår. Hon längtar också efter att en prins ska dyka upp i hennes trettonåriga tillvaro. Så att livet kan sätta i gång.
När verkligheten inte erbjuder tillräckligt med vare sig spänning eller trygghet fyller hon i med dagdrömmar inspirerade av Harlequinromaner. Inte ovanligt i de tidiga ton-åren, men Rosie balanserar på en allt tunnare tråd mellan fantasi och verklighet.
Länge följer man Rosies historia med intresse och engagemang. Men regissören Patrice Toye försöker lägga in allt för mycket i en och samma film. En spelberoende morbror som visar sig vara Rosies pappa. En pojkvän som driver henne allt längre in i ett destruktivt beteende. En mamma som älskar men inte orkar. Vad det är regissören vill berätta blir till slut övertydligt och obegripligt på en och samma gång. Synd på en i grunden bra historia.
