En ung man smiter ifrån ett löfte att arbeta på sin fars bilverkstad och tar båten till Gotland för att bo i föräldrarnas sommarhus i Visby och skriva musik. Väl framme upptäcker han att lägenheten är uthyrd till en kvinna han aldrig träffat.
Det blir upptakten till en berättelse om hur ett möte med en annan människa kan få någon att växa och mogna, utan att egentligen ha sökt en inre förändring. Tillvaron tvingar den unge mannen Lukas (Stefan Norrthon) att ta ställning och agera och slutligen möta den döende kvinnan Maja (Harriet Andersson) utan att sin vana trogen fly in i ansvarslösheten.
Problemet med Happy end är att filmens grundtema ligger så väl synligt på ytan att man som åskådare tappar intresset för människorna i filmen. Varje rollkaraktär, varje scen och replik sticker ut som en tydlig pusselbit i den underliggande historien om livets stora ämnen. Vuxenblivande. Vänskap. Kärlek.
Grunden för att en film ska kännas angelägen är oftast att man som åskådare för en stund glömmer att man är på bio och rycks med i historien. Det händer aldrig här. Det känns stelt och konstlat och replikväxlingen påminner stundtals om det uppfostrande tilltalet i Staffan Hildebrandts filmer G och Stockholmsnatt.
