Måndag 4 mars går städningen på 24 av Skånes vårdcentraler över i privat regi.
  Beslutet påverkar 24 lokalvårdare.
  Hur de har behandlats i samband med privatiseringen har att göra med yrkets status, tror Ros-Mari Persson som städar på vårdcentralen i Vinslöv:
  – De hade aldrig gjort så här mot sjuksköterskorna, och ännu mindre mot doktorerna. Det är väl för att de anser oss städerskor vara en så låg kategori som de kan valsa med oss hur som helst.

Bakom besvikelsen och oron över vad som sker går det att skönja en stolthet och en kampvilja. Majoriteten av lokalvårdarna vägrar att gå över till privata Sodexo som tar över. Många av dem har arbetat på vårdcentralerna i 20-30 år, och nu sätter de emot med det vapen de har. Sin egen arbetsinsats. De vägrar att städa en vårdcentral på 1,51 timmar som tidigare har tagit fem timmar att städa. De har mejlat regionpolitiker, samlat in namn på protestlistor som de skickat till ansvariga politiker, de har kontaktat lokaltidningarna och vid flera tillfällen träffats hemma hos varandra för att prata om hur de ska gå vidare.
  – Vi är bra på att städa och vi har alltid varit noggranna. Det vet vi. Vi har varit stolta över våra arbetsplatser. Även om vi kanske inte trott att vi kan ändra beslutet ville vi ändå försöka göra något åt det. Vi kunde inte bara sitta och titta på hur de behandlade oss, säger Helén Jönsson.

Stoltheten hos henne och hos Ros-Mari Persson, Laila Martinsson, Eva Andersen, Anette Bjerle, Branka Radic, Pia Norberg och Vera Radic som KA träffar – handlar om att de är yrkeskvinnor med kunskap och erfarenhet. Men det bottnar också i att de haft ett stort eget ansvar på sina arbetsplatser.
  De har ansvarat för städningen på den egna vårdcentralen och kunnat påverka sitt arbete, sina arbetstider och hur de ska planera och lägga upp jobbet.
  Men tyvärr visar det sig ändå att de är ganska livegna när politikerna beslutar att städningen ska läggas ut privat i syfte att spara pengar.
  – De har inte ens gått ut och frågat oss vad vi eventuellt skulle kunna spara på. Vi har ingenting att säga till om och de kör över oss helt. Samtidigt som det är vi som gör jobbet och har kunskap om vad som eventuellt skulle kunna göras mer effektivt, säger Ros-Mari Persson.

När vi träffas är det mindre än tre veckor kvar tills de ska börja på en ny arbetsplats. Först för en timme sedan fick de reda på var.
  De har två veckor på sig att acceptera de nya jobben inom Region Skåne. Gör de inte det är alternativet uppsägning, fick de veta. En av dem som haft en 80-procents tjänst har nu fått 75 procent. En annan som har haft 60 procent erbjuds 50 procent. Andra har fått högre tjänstgöringstid än de haft hittills, oavsett om de vill ha det eller inte.
Ingen har frågat dem hur mycket de vill arbeta eller vad de önskar arbeta med när deras gamla arbeten försvinner.
  Arbetet inom lokalvård har för många av dem ändrats till servering, kök, tvätt eller materialhantering. Några har fått arbetsplatser på helt andra orter än idag.
  Som Eva Andersen. Idag städar hon på en vårdcentral i Hässleholm på 85 procent. Hennes nya jobb som materialhanterare ligger tio mil bort i Helsingborg och är på 100 procent. Yrket är ett annat, platsen är en annan och tjänstgöringsgraden är en annan.
  – Sedan sitter de där och säger att allt är inom rimliga avstånd…
  Vilka arbetstider de kommer att få berördes inte på mötet och det oroar Helén Jönsson:
  – Det är väl okej att prova på ett nytt yrke när det inte finns annat, men jag vet ju inget om det. Jag har dessutom ett extrajobb vid sidan av och eftersom jag inte vet hur arbetstiderna på det nya blir vet jag inte om jag kan behålla det.

Ros-Mari Persson har sett listan, där städare hamnar på plats 98 av 100 när allmänheten listat olika yrkens status, men säger att allmänhetens syn på städning som lågstatusyrke inte påverkar henne:
  – Jag tycker att jag gör ett bra jobb och jag har trivts med mitt arbete alla de 37 år som jag jobbat på vårdcentralen. Jag har varit nöjd med att ha ett jobb jag trivs med och att tjäna mina pengar. Samtidigt ser vi ju hur vi behandlas nu och då blir man ledsen även om man varit tuff och vet vad man kan.
  Hon tror att mer utbildning skulle vara ett sätt att höja statusen på städyrket.
  Ros-Mari och hennes kollegor har själva försökt att få utbildning under sin anställning:
  – Nu är det kanske tio år sedan som vi förde fram på ett möte att vi ville gå en utbildning och få certifiering, men arbetsgivaren sa nej med hänvisning till att det inte fanns pengar.